Del 1
Den 29 oktober gjorde jag efter några veckors magont slut med X. Det var inte rätt tidpunkt men är en separation någonsin vid rätt tidpunkt? Vi hade precis skaffat oss en lägenhet som vi, eller jag fick renovera och som vi sedan skulle bo tillsammans i, det gjorde vi också i en månad. Jag trodde att om vi flyttade ihop skulle allt bli mycket bättre, men jag hade fel.
X och jag hade varit tillsammans i 4½ år lite drygt, och jag kan inte säga att det varit ett bra förhållande. Till en början JA men efter några månader började svartsjukan som fick X att ändra sig rejält succesivt mer och mer. Han blev kontrollerad och blev arg om jag sa hej till någon killkompis på stan, om jag inte ringde när jag hade rast eller om jag inte svarade när jag hade lektion, om jag ville sova hemma eller bara att jag skulle vara med mina kompisar. Det blev ett himlans liv varje gång jag skulle göra något eller om jag sa något som han tyckte var fel. Det var bara jag som la ner energi i slutet av förhållandet, datorn var mycket mycket viktigare. Att sitte och spela WOW istället för att ligga och krama mig, det fanns inte ens med på världskartan. Och han blev arg om jag påpekade det. Nu var det nästan att han ville att jag skulle vara med mina kompisar, tjejkompisar så att han skulle få sitta och spela utan att jag låg och grät i sängen för att han vägrade bry sig om mig.
Jag kommer ihåg en gång då jag och Pia skulle hem på rasten för att lägga oss på gräsmattan och sola. pappa bor 3 minuter från den skolan. Jag kommer inte ihåg riktigt varför han var arg men till slut slutade jag svara när han ringde och vem rusade inte in på pappas baksida och skrek och bråkade på mig? jag tror att det var för att vi skulle hem på lunchen och sola och att han tycckte att jag skulle göra det på alla luncher bara för att prata med honom i telefon. Min mobiltelefon höll jag tom, utan pengar så att jag hade en anledning att jag inte kunde ringa honom. Pia låg bredvid och visste inte alls vad hon skulle göra eller säga. X bara skrek och skrek så tårarna rann från honom. Gång efter gång förlät jag honom, men han förlät aldrig mig, vad det nu fanns att förlåta?
1 kommentar:
Åh, vilket starkt inlägg! Bra skrivit.
Vi är nog många som undrat vad som egentligen hände.
Kan säkert vara skönt på något sätt att skriva av sig lite också.
Bamsekram!
Skicka en kommentar